Kommentarer til 'Et Dukkehjem'


August Strindberg (fra forordet til 'Giftas')



...
LÄtom oss nu se huru Ibsen, av okÀnda, obegripliga skÀl, karikerat kulturkvinnan
och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrÄgans
ivrare.
Et Dukkehjem Àr en teaterpjÀs. Kanske skriven för en stor skÄdespelerska, vars
prestationer i det sfinxartade alltid kunna pÄrÀkna succés. Författaren har begÄtt
en stor orÀttvisa mot mannen, dÄ han icke anför nÄgra ursÀkter i Àrftligheten till
hans förmÄn men vÀl till hustruns, vilka senare ursÀkter han mÄnga gÄnger betonar
dÄ han talar om hennes far. Men lÄtom oss skÀrskÄda denna Nora, som nu blivit
alla fördÀrvade kulturkvinnors "ideal".
I första akten ljuger hon för sin man. HemlighÄller vÀxelförfalskningen, smusslar
med bakelserna, krÄnglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen.
Mannen dÀremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affÀrer,
vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det Àr hon
som aldrig talar om nÄgot för honom. Det Àr sÄlunda lögn att han behandlar henne
som en docka, men det Àr sanning att hon behandlar honom som en sÄdan. Att
Nora förfalskat vÀxel av okunnighet, det tror ingen pÄ! Kanske nÀr man sitter pÄ
parkett och ser en sympatisk skÄdespelerska i rampsken. Att hon förfalskat
vÀxeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke pÄ, ty hon uttalar sjÀlv vilket
ofantligt nöje hon haft av att fÄ resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit
den ursÀkten. Nora Àr sÄlunda icke nÄgot stort helgon, hon Àr i allra bÀsta fall en
medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. SÄ trasslar hon in sig! Mannen
fÄr ytterligare, mot författarens avsikt, tillfÀlle att visa vilket förtroende och vilken
aktning han hyser för sin hustru, dÄ han inlÄter sig i diskussion med Nora om
tillsÀttandet av en bankplats. TÀnk vilken tyrann som icke vill ta en vÀxelförfalskare
till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga?
Det hade blivit en annan dans!
SÄ kommer scenen dÄ hon skall lÄna pengar av den syfilitiske doktor Rank. DÀr Àr
Nora söt! Hon visar honom, sÄsom ingress till lÄneförhandlingen, sina köttfÀrgade
strumpor. - Nora: "Äro de icke vackra? Ja, nu Ă€r hĂ€r sĂ„ mörkt; men i morgon. -
Nej, nej, nej: Ni fĂ„r bara se fotbladet. Å jo, ni kan sĂ„ gĂ€rna fĂ„ se upptill ocksĂ„!"
Rank:"Hm!" Nora: "Varför ser ni sÄ kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?" -
Rank: "Det kan jag omöjligen ha nÄgon grundad mening om!" Nora: (ser ett
ögonblick pÄ honom) "Fy skam!" (SlÄr honom lÀtt pÄ örat med strumporna.) "DÀr
ska ni fÄ!" (LÀgger ihop strumporna.) - Rank: "Vad Àr det sÄ för andra hÀrligheten
jag skall fÄ se." - Nora: "Ni fÄr inte se en smula mer; för ni Àr oskicklig" (hon
gnolar litet och letar i sysakerna). - Efter allt vad jag kan förstÄ bjuder Nora ut sig
- mot kontant betalning. Det Àr ju idealiskt och tÀckt. Allt, naturligtvis, av kÀrlek till
mannen! För att rÀdda honom! Men att gÄ och sÀga sin stÀllning Ät mannen, nej,
det skulle kosta pÄ högfÀrden! PÄ Noras sprÄk heter det, att hon Ànnu icke var
sÀker p att han skulle visa henne det vidunderliga!
SÄ kommer Tarantella-scenen, som Àr tillkommen för att visa Helmer i en skev
underbelysning. Nu glömmer ÄskÄdaren att Nora Àr en tossa, vilken av Helmer
behandlas som en förnuftig kvinna, nu fÄr man bara se att Helmer bara behandlar
henne som en docka. Den scenen Àr oÀrlig, men det gör en stor effekt! Det Àr en
scen med ett ord!
Att Helmer pÄ natten kurtiserar sin hustru, visar att han Àr ung och hon Àr ung.
Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fÄtt nÄgon aning om
Noras fula affÀrer, Àr en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstÄr
uppskatta sin goda hustrus utmÀrkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat
visa, och Nora fÄr en falsk martyrgloria. Denna scen Àr det ohederligaste Ibsen
nÄgonsin gjort! SÄ kommer upplösningen, som Àr en stor intrassling, mycket blÄa
dunster och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit
bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu Àr ÄskÄdaren sÄ inpyrd av
medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orÀtt! Om Helmer sett scenen
med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han
icke sett den. SÄ fÄr Helmer veta att han, hans hustru och hans barn Àro rÀddade
frÄn borgerlig död och ruin! DÄ blir han glad. LÀgg handen pÄ hjÀrtat varje
familjefar och frÄga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den
underrÀttelsen att din Àlskade hustru, dina barns mor, sluppit bli slÀpad i fÀngelse!
Men det Àr för tarvliga kÀnslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens
lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han Àr den brottsliga! Och Àndock talar
han sĂ„ hyggligt till sin lögnaktiga hustru. - "Å", sĂ€ger han, "det mĂ„ ha varit tre
förfÀrliga dagar för dig, Nora!" Men sÄ Ängrar författaren sin rÀttvisa mot den
stackarn och sÄ lÀgger han osanna ord i hans mun. Det Àr tarvligt naturligtvis att
Helmer sÀger Nora att han förlÄter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon
skulle ta förlÄtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt
förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och sÄ glömmer hon sÄ
Àdelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hÀnt i första akten. SÄ hÀr talar
hon nu, och parketten har ocksÄ glömt första och andra akten, ty nu Àro
nÀsdukarna framme. Nora: "Faller det dig icke in, att det Àr första gÄngen vi tvÄ,
du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?" Helmer mister
kontenansen över en sÄdan lögnaktig frÄga sÄ att han (eller författaren!) svarar:
"Ja, allvarsamt - vad vill det sÀga?" - Avsikten Àr vunnen: att fÄ Helmer till ett fÀ.
Herr Helmer skulle ha svarat: "Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi
talade Mycket allvarligt nÀr vÄra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi
talade mycket allvarligt nÀr du ville sÀtta till vÀxelförfalskaren Krogstad som
kamrer i banken, vi ha talat allvarligt nÀr mitt liv stod pÄ spel, om fru Lindes
befordran, husets affÀrsstÀllning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha
talat allvar i Ätta lÄnga Är; men vi ha talat skÀmt ocksÄ, och det gjorde vi rÀtt i, ty
livet Àr icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om
du varit sÄ god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfÀrdig, ty
du tyckte mer om att vara min docka Àn min vÀn." Men herr Ibsen tillÄter inte
Helmer fÀ sÀga dessa förstÄndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer Àr ett fÀ,
och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem Är. Nora
skall nÀmligen svara: "1 Ätta (8!) lÄnga Àr ~ ja lÀngre - Ànda frÄn vÄr första
bekantskap, ha vi aldrig vÀxlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!" Nu mÄste,
trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fÀ, herr Helmer svara: "Skulle jag dÄ
ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjÀlpa mig att bÀra?"
- Detta Àr ju snÀllt sagt av Helmer, men det Àr icke sant, ty han skulle ha dragit pÄ
henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen Àr orimligt falsk. Och sedan har
Nora nÄgra fina (franska) repliker, som bestÄr av sÄdan ihÄlig visdom att den
försvinner, nÀr man blÄser pÄ den.
Nora: "I har aldrig Àlskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förÀlskad i
mig!" Vad Àr skillnaden? Och sÄ sÀger hon: "Du har aldrig förstÄtt mig!" Det var
icke gott för Helmer, dÄ hon alltid hycklat för honom. SÄ fÄr den stackars Helmer
sÀga sÄdana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det Àr vÀl det sista en
man sÀger Ät en kvinna. Men herr Helmer mÄste vara dum, ty det lider mot slutet
och Nora skall "knipa". DÀrpÄ blir Helmer vekare. Han ber om förlÄtelse:
förlÄtelse för att hon förfalskat vÀxel, att hon ljugit, för alla hennes fel.
SÄ kommer ett förstÄndigt ord av Nora. Hon vill gÄ ut ur Àktenskapet för att finna
sig sjÀlv. FrÄgan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som
sina barn, under beröring med livets verkligheten och i strid med sin kÀrlek till
Helmer, ty hennes kÀrlek och ingens kÀrlek dör knall och fall. Men det Àr en
smakfrÄga. Att hon icke anser sig vÀrdig uppfostra sina barn Àr lögn i hennes mun,
ty hon har nyss satt sig ganska högt, dÄ hon tuktat den oskyldiga Helmer.
Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, dÄ hon tyckte mannen var
ett sÄdant nöt som icke kunde fatta det "vidunderliga". Ty hur skulle hon vilja
lÀmna barnens uppfostran Ät en sÄdan stympare. Hennes joller om det
"vidunderliga" att Helmer skulle ange sig för hennes brott Àr sÄ romantiskt-fÄnigt,
att det icke förtjÀnar ett ord. Att "hundra tusen kvinnor" offrat sig för sina mÀn, Àr
en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att sÀga ut. SÄ
svamlar Nora huller om buller: hon har Àlskat honom, han har Àlskat henne, och
ÀndÄ sÀger hon att hon i Ätta Är varit en frÀmmande kvinna som fött en frÀmmande
mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det
Àr ju vackert det, och alla garantier föreligga hÀr att fortsÀttningen skall bli bÀttre
Àn början. Men det duger naturligtvis inte i en pjÀs! Pang! skall det vara nÀr ridÄn
faller! SÄ bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer stÀllt
möblerna som han ville? NÄ! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man
nog fÄtt se var skÄpet skulle stÄtt!
Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansÄg det likgiltigt: och det
kunde hon ha rÀtt i. Var nu Nora en docka, sÄ Ä la bonne heure, icke var det
Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende sÄsom sin hustru, men det
var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke
hade nog kraft att göra, ty han trodde icke pÄ sin uppgift, och hans rÀttskÀnsla
bröt fram emellanÄt!



6.862.997  visitors
Dette nettstedet er organisert av VGSkole.no som en ressursbase for elever i videregÄende skole
This site is designed and created by VGSkole.no for educational purposes


Kontaktinfo


Tilbud!!! Fri roaming i Europa - Bruk telefonen til alt - ogsÄ utenfor Norge!